Fanfar för blåsmusiken – från urblås till orkesterpuls

Den 24 maj firar vi Blåsmusikens dag – en högtid för ett ljudlandskap som ljudit genom krig, kärlek, kungliga ceremonier och korvgrillningar i parken. Men hur började det egentligen? Hur kom människan på att ett tomt rör kunde skapa toner som kunde bära över slätter och sjöar?

Allt började med luft – och nyfikenhet. De äldsta "blåsinstrumenten" vi känner till är faktiskt naturens egna: djurskelletter, horn, snäckor och benrör. Redan under stenåldern använde människan dessa föremål för att skapa ljud – ibland för att kommunicera, ibland för att skrämma fiender, och ofta för att förstärka riter och ceremonier.

En snäcka som blåsinstrument har hittats i grottor i dagens Frankrike – daterad till över 17 000 år sedan! Det är alltså ingen överdrift att säga att blåsmusiken är en av mänsklighetens äldsta konstformer.

Under antiken och medeltiden fick blåsinstrument en mer militär roll – trumpetliknande horn användes i arméer för att samordna trupper, och pipor för att ge signaler. I takt med att samhällena växte, blev blåsmusiken även en del av hovets och kyrkans ljudvärld. Under renässansen utvecklades instrument som skalmeja, sackbut (förlaga till trombonen) och krumhorn, och snart började små ensembler spela vid stadsfester och processioner.

Det var under 1600- och 1700-talet som den moderna blåsmusikens grunder lades – parallellt med orkesterformen. Städer anställde musikanter som spelade på torgen, i kyrkor och vid ceremoniella tillfällen. Så småningom föddes stadens musikkårer – förband mellan folk och makt.

Under 1800-talet blomstrade blåsorkestern som folkrörelse i många europeiska länder. I Sverige växte intresset genom militära musikkårer och arbetarrörelsens musikföreningar. Blåsorkestern blev en symbol för gemenskap och disciplin, men också för glädje och lokal stolthet.

Blåsmusiken spände nu över allt från nationalromantiska marscher till jazz och filmmusik. Under 1900-talet moderniserades både instrument och pedagogik. Idag används datorer för att arrangera musik, men fortfarande krävs lungor, läppar och precision för att frambringa toner ur ett bleck- eller träblåsinstrument.

Dagens blåsmusiker använder sig av appar för stämning, digitala notställ och avancerad in-ear-monitoring på scen. Men samtidigt lever de gamla traditionerna vidare: Marschmusik i folkdräkt, skolorkestrar på skolavslutningar, och trumpetfanfarer vid högtider.

Att blåsa tillsammans är en urmänsklig handling – ett kollektivt andetag, ett ljudande minne av vår historia.

Som guide älskar jag ljudet av blåsmusik när det sveper över torg eller ekar mellan stadens husväggar. Det är något särskilt med att höra live blåsinstrument – det väcker något i både kropp och sinne. Och visst händer det att en stadsvandring får en extra dimension när tonerna från en trumpet eller klarinett rullar in från håll...

Firar du Blåsmusikens dag idag? Dela gärna ett minne – eller en fanfar!