Dalkullor i storstan – kvinnlig arbetskraft och folkförflyttning

En berättelse om mod, klassresa och en resa som formade Sverige.

När vi talar om arbetskraftens rörlighet i Sverige tänker många på industrialiseringen, sågverksepokerna eller emigranterna som lämnade landet i hundratusental. Men en av de mest betydelsefulla folkförflyttningarna skedde inom Sveriges gränser – och ofta i tystnad.
Det är historien om dalkullorna. Om kvinnorna från Dalarna som lämnade sina hembyar för att söka arbete i Stockholm och andra växande städer, långt innan kvinnors arbete började synas i officiella berättelser.

Det här är deras historia.

Under 1700- och 1800-talet började unga kvinnor från Dalarna ge sig ut på långa resor söderut. Stockholm växte snabbt – men saknade arbetskraft. I byarna hemma fanns däremot både kunskap, styrka och en tradition av att kvinnor kunde försörja sig själva.

Dalkullorna kom i grupper, ofta organiserade av äldre kvinnor som redan hade etablerat kontakter i staden. Resan i sig var en bedrift:
mil efter mil till fots, med packning, mat och arbetsredskap.

När de kom fram väntade en helt annan värld – ljudet från hamnarna, trängseln i Gamla stan, dofterna från torg och bakgårdar, och en puls som skiljde sig från Dalabygdens lugna rytm. Men dalkullorna tog sin plats. Och de satte spår.

Dalkullorna var kända för att vara starka, pålitliga och arbetsamma. De blev snabbt en efterfrågad arbetskraft inom flera områden:

🧺 Tvätterskor och manglerskor

Skickliga på textilvård och ofta anlitade av både hushåll och verksamheter.

🌼 Gårdfarihandel och försäljning

De vandrade genom staden med korgar fyllda med knypplade alster, blomster och hemslöjd.

🧹 Städ- och hushållsarbete

I rika hushåll arbetade de hårt i månader innan de återvände hem igen.

🪵 Grovarbete, lastning och tunga lyft

Dalkullorna var inte rädda för fysiskt krävande arbete och var kända för sin styrka.

Dalkullorna reste aldrig ensamma. De hade sina egna system, grupperingar och ledare.
De bodde tillsammans, ofta trångt men tryggt, och organiserade arbetet kollektivt.
Dessa kvinnliga nätverk var en av anledningarna till att så många lyckades i staden.

För många innebar resan en möjlighet till ekonomisk självständighet och en chans att bidra till familjen hemma.
Men livet i staden var också tufft — långa arbetsdagar, osäkra boenden och hårda villkor.
Trots det återvände många år efter år, och somliga stannade för gott.

Lite på skoj, lite på allvar, och helt enligt traditionens anda sker varje år i maj en speciell vandring:
dalkullor som går in mot Stockholm.

Det är en modern, lekfull hyllning till historien — en symbolisk vandring som påminner om deras resor och arbete genom århundradena.
Och vissa år, särskilt under värmande majdagar, kan man se många dalkullor samlas på Skansen, klädda i sina vackra dräkter, sjungandes, skrattandes och hedrande sina förmödrar.

Det är som om historien får nytt liv just då.

I dag kan man fortfarande känna historiens närvaro.
Vid Hagaparken, Vasastan, Skeppsbron eller längs kajerna på Södermalm vandrar vi i deras fotspår.
I gamla tvättstugor, arkivbilder och folklivsskildringar möter vi deras ansikten – alltid i rörelse, alltid arbetande, alltid nödvändiga.

Därför att deras berättelse är kvinnornas berättelse.

Därför att de formade städerna lika mycket som fabrikerna, männen och maskinerna.

Därför att de utmanade sin tids normer och visade att kvinnor inte bara följde med – de ledde vägen.

Deras vandring från Dalarna till Stockholm är en av Sveriges mest gripande berättelser om mod, identitet, möjligheter och förändring.