Långholmen – ön där tystnaden blev ett straff

Idag hörs skratt från badplatsen.
Kajaker glider förbi i Pålsundet och kvällssolen lägger sig varm över klipporna.

Det är svårt att tänka sig att samma ö under 1800-talet var en av Sveriges mest fruktade platser.

Här låg Långholmens centralfängelse.
En värld av låsta dörrar, isoleringsceller, hårda rutiner och en tystnad som ibland kunde vara värre än själva straffet.

När jag vandrar här med grupper försöker jag ibland stanna upp mitt i det vackra.
Mellan träden.
Mellan kolonilotterna och de röda husen.

För under fötterna finns fortfarande berättelserna kvar.

En av dem handlar om Håknäsmördaren.

Mordet väckte stor uppmärksamhet i slutet av 1800-talet och mannen dömdes till ett långt straff på Långholmen. När forskare och författare senare började gå igenom arkiven öppnades också dörren till något större: själva livet inne på fängelseön.

Och det är där historien blir riktigt intressant.

Vi får veta hur fångarna levde i isolering under långa perioder.
Hur den enformiga vardagen såg ut.
Hur söndagarna nästan kunde kännas tyngre än arbetsdagarna.
Hur det månatliga badet gick till.
Hur själavårdaren försökte nå fram genom ensamheten.
Hur besök reglerades in i minsta detalj.

Vi möter vaktkonstaplarna, arbetsdisciplinen och det som ibland kallades “Långholmens guld” — det arbete och hantverk som skulle hålla fångarna sysselsatta och kanske forma dem till bättre människor.

Men framför allt möter vi en annan bild av Stockholm.

Inte salonger och paradgator.
Utan kontroll, fattigdom, våld och ett samhälle som trodde starkt på disciplin och ordning.

Det märkliga är att allt detta fortfarande känns närvarande här ute.

Långholmen är en vacker plats.
Men kanske är det just därför historierna stannar kvar så länge.

Kontrasten mellan det ljusa och det mörka gör dem svåra att glömma.

Och när kvällssolen faller över fängelsemurarna är det fortfarande ganska lätt att föreställa sig ljudet av nycklar, steg i korridorerna och en ensam människa bakom en stängd dörr.