Snösätra - konstens färgpalett

Kvicksilvret stannade på minus nio.
Kändes som fjorton.
Skorna knarrade mot frusen asfalt, andetagen blev till rök.

Det finns platser som förändras totalt med årstiden.
Snösätra är en sådan plats.

På sommaren är det ett myller av färg, ljud och rörelse.
På vintern blir allt tydligare.
Linjerna. Budskapen. Modet i varje drag.

Vi tog en kort rundvandring – inte för att “hinna allt”, utan för att känna in. Väggar som trotsar kylan. Färg som vägrar dra sig tillbaka. Och därefter workshop:
Alla kan skapa graffiti i stil.

Kallt om fingrarna.
Varmt i huvudet.
Konst gör jobbet.

Högdalen är en klassisk ABC-stad:
Arbete. Bostad. Centrum.

Planerad i början av 1950-talet, med tunnelbana redan 1954. En modern idé om det goda livet – ljus, luft och gemenskap. Arkitekten Sven Markelius talade om balans mellan täthet och öppenhet. Här skulle människor leva nära varandra, men inte på varandra.

Idag syns flera lager samtidigt:
1950-talets framtidstro.
1970-talets slitningar.
Vår tids frågor om uttryck, plats och tillhörighet.

Det är ingen slump att just här uppstår subkulturer.

Skateparken.
Högdalstoppen – en gång skidbacke och rodelbana, där Stenmark tävlade.
Rågsveds friluftsområde.

Och så Cyklopen.

Inte ett vanligt kulturhus.
Utan ett svar.

Byggt av vilja, brann ner – byggdes upp igen.
Cyklopen påminner oss om att kultur inte alltid får plats.
Ibland måste den ta plats.

Sedan 2014 är Snösätra ett av Europas största områden för laglig graffiti.
Ett industriområde som egentligen var tänkt att avvecklas – miljöproblem, inga avlopp, tillfälliga lösningar.

Men här uppstod något annat.

Ett öppet galleri.
Ett samtal på väggar.
En plats där frågan inte är om man får uttrycka sig – utan hur.

Vem äger egentligen det offentliga rummet?
Och vad händer när uttryck får existera utan att genast tvättas bort?

Graffiti börjar ofta med ett namn.
Jag var här.

Men växer snabbt till något större:
bilder, karaktärer, samhällskommentarer, poesi, ilska, humor, sorg.

I Snösätra möter man allt detta – ibland på samma vägg.

Här finns pionjärer och nya röster.
Här samsas realism med lekfullhet, politiska budskap med ren färgglädje.
Och det fina är: ingenting är färdigt. Allt är i rörelse.

Planer finns på sanering och bostäder.
Samtidigt lockar området tusentals besökare varje år, inte minst genom Spring Beast-festivalen.

Det är en klassisk stadsfråga:
Bevara eller bygga?
Skydda eller förändra?

Kanske är Snösätras största värde just detta:
att platsen tvingar oss att prata om vad konst, stad och gemenskap är.

När vi gick därifrån hade kylan bitit sig fast i kinderna.
Men huvudet var fullt av färg.

Snösätra är inte bara graffiti.
Det är ett samtal om rätten att synas.
Om modet att måla vidare, även när det är minusgrader.

Gå hit.
Gå långsamt.
Gå gärna flera gånger.

Och låt väggarna tala.