Ernst Klefbeck – prästen som ville förändra livet utanför kyrkan

När jag läser om Anna Lindhagen dyker andra människor upp vid hennes sida. Några arbetade hon tillsammans med, andra hade kanske en annan syn på hur Stockholm skulle förändras.

En av de personer jag blivit nyfiken på är Ernst Klefbeck.

Han var präst – men tycks ha varit minst lika intresserad av vad som hände utanför kyrkporten.

När Klefbeck kom till Stockholm mötte han fattigdomen på nära håll. Först i det så kallade Sibirien i Johannes församling och senare bland de fattiga familjerna kring Vita Bergen på Södermalm. Han gjorde hembesök, engagerade sig i barnens situation och blev så småningom en politisk röst för människor som sällan själva hade någon.

År 1917 blev han Sofia församlings första kyrkoherde.

Men Ernst Klefbeck var också politiker. Han satt i Stockholms stadsfullmäktige och senare i riksdagen och engagerade sig i bland annat bostäder, mat, pensioner och rösträtt.

När hjälp kunde kosta dig rösträtten

En fråga säger mycket om tiden.

Den som tvingades ta emot fattigvård kunde också förlora delar av sina medborgerliga rättigheter. Klefbeck reagerade mot att även kostnadsfri sjukvård kunde få sådana konsekvenser.

Hur kunde en arbetare som arbetat och betalat skatt i åratal plötsligt förlora sin rösträtt därför att familjen behövde hjälp när någon blev sjuk?

Här börjar Ernst Klefbeck närma sig Anna Lindhagen.

Båda tycks gång på gång återkomma till samma grundläggande fråga:

Hur behandlar en stad de människor som har det allra svårast?

Pastorns gossar skulle lära sig simma

Men politik och predikningar var inte tillräckligt.

Klefbeck såg också alla pojkar som växte upp i de fattiga kvarteren på Söder.

År 1899 började han samla unga män som konfirmerats i församlingen. De vandrade, badade, lärde sig simma, spelade fotboll, åkte skidor och ägnade sig åt gymnastik.

Men de fick också gå på teater, se film och lära sig engelska och stenografi.

Klefbeck kallades snart helt enkelt ”Farbror”.

Ur verksamheten växte föreningen Pastorns Gossar fram – och den skulle så småningom utvecklas till Sim- och Idrottsklubben Hellas.

Det säger något om honom.

Att hjälpa en ung människa handlade inte bara om att ge mat när magen var tom. Det kunde också handla om att få lära sig simma, komma ut i naturen, läsa, röra på sig och känna att man hörde hemma någonstans.

Men vad skulle hända med det gamla Stockholm?

Och här blir min research inför den kommande vandringen om Anna Lindhagen riktigt spännande.

För Anna Lindhagen och Ernst Klefbeck rörde sig i samma sociala Stockholm. De såg fattigdomen, trångboddheten och barnens utsatthet och arbetade politiskt med flera av tidens stora sociala frågor.

Men samtidigt växte en annan fråga:

Vad skulle man göra med den gamla staden?

De slitna husen kunde vara kalla, mörka och trånga. För en social reformator var bättre bostäder en självklarhet.

Men Anna Lindhagen såg också något annat.

Om allt det gamla revs skulle Stockholm förlora miljöer, hus och berättelser som aldrig gick att återskapa.

Där någon såg en gammal kåk som borde bort kunde någon annan se ett stycke stadshistoria som borde räddas.

Hur långt kunde man modernisera utan att förlora staden?

Den frågan känns märkligt aktuell även hundra år senare.

Och kanske är det därför jag tycker så mycket om att gräva i de här människornas liv. De var inte statyer. De levde mitt i en stad som förändrades snabbt och försökte, på olika sätt, göra den lite bättre.

Anna Lindhagen och Ernst Klefbeck ville hjälpa människorna.

Men vägen till den goda staden var inte alltid självklar.

Och just där börjar en riktigt intressant berättelse om Stockholm.